Linspelare med glödnätsväxlare och Dalén-ljus

I båthuset finns flera intressanta föremål från Söökojans fyr: en linspelare med Dalén-blandare, mekanismen till en glödnätsväxlare samt en trumlins. Själva glödnätsväxlaren saknas tyvärr idag.

Söökojans fyr har en lång och spännande historia. Den första fyren byggdes redan 1860 – ett bostadshus med ett fyrtorn på taket. Redan 1866 genomgick byggnaden en större ombyggnad.

År 1916 installerades ett luxljus tillsammans med en 4:e ordningens lins (500 mm). 1948 moderniserades fyren ytterligare med gasdrift och glödnätsväxlare enligt Gustaf Daléns system, vilket också innebar att fyrens nuvarande ljuskaraktär infördes.

Två år senare, 1950, försågs fyren med elektriskt ljus, men Dalén-apparaten behölls som reserv och var i drift vid behov ända fram till 1999, då gasdriften slutligen togs ur bruk.

Söökojans fyr tros ha haft den sista fungerande Dalénapparaten i Europa.

Repslagarbana

I början av repslagarbanan finns ett geskär, även kallat repslagningsmaskin. Det beställdes av Arne Ericssons morfar och är tillverkat av en okänd smed på Hammarö. 

Med hjälp av geskäret kan tre tunnare linor tvinnas samman till ett tjockare rep. Geskäret består av fyra kugghjul, en vev och tre hakar där linorna fästs. I den bortre änden hålls linorna spända med ett roterbart handtag och en krok som linorna fästs vid.

För att få ett jämnt tvinnat rep används ett trästycke med tre spår, kallat käring. Att slå ett rep kräver samarbete mellan tre personer. 

Tjärtillverkning

På berghällarna finns tre uthuggna figurer, så kallade tjärstenar, som användes för att samla upp trätjära vid tjärbränning. Töre, till exempel tallstubbar rika på kåda, hettades upp utan tillgång till luft, vilket gjorde att tjäran kunde utvinnas utan att veden brann. 

Den insamlade tjäran användes bland annat till impregnering. I bakgrunden syns ett modernare kärl som används för att framställa trätjära på liknande sätt. Kärlet fylls med tjärved, locket sätts på och tätas för att utestänga luft så att veden inte antänds. Därefter staplas ved runt om kärlet och eldas, vilket hettar upp törveden inuti så att tjäran kan rinna ut. 

  Startballong

Förr i tiden startade man kappseglingar från lämpliga platser vid vattnet, som Tynäsudden eller Kanikenäsbryggan. En sektionerad stång, lik den som visas här, placerades vid den tänkta förlängningen av startlinjen. Ljudsignal gavs med en salutkanon. Startproceduren inleddes med ett kanonskott exakt fem minuter före start, samtidigt som en ballong hissades till den första, nedre sektionen på stången. Efter ytterligare en minut hissades ballongen till nästa sektion, och så fortsatte det minut för minut. Efter fyra minuter gick ballongen i topp, vilket betydde att det återstod en minut till start. Exakt fem minuter efter första skottet avlossades ett andra skott, ballongen släpptes ner och starten gick.

Eftersom startklockor inte var vanliga, användes detta visuella och hörbara system för att hålla koll på tiden inför start. Startballongerna försvann i slutet av 1950-talet.

Vinsch

Under 1940- och 50-talet tillverkade KMW vinschar som användes för att sjösätta och ta upp fritidsbåtar. Det här exemplet tillverkades på 1950-talet av Klas Jonsson, som då var förman i maskinverkstaden på KMW. Tillverkningen var ett lagarbete: kugghjulen göts i gjuteriet, axlar och lager tillverkades i maskinverkstaden, och stativet byggdes i plåtverkstaden.

En större modell av en vinsch finns vid Lambergskanalen i Karlstad, precis intill cykelbron. Den är något större och har därför en vev på vardera sidan.

AGA-lykta

Denna lykta, tillverkad av AGA med modellbeteckningen LBFA 375 No 330, användes i Vänern från 1940-talet för att öka säkerheten till sjöss. Den drevs då med acetylen och spred ett rött sken runtom.

På 1990-talet ersattes den av modernare utrustning, men lyktan har idag en liten LED-lampa som fortfarande lyser.